Förlossningsberättelse - Vilda

Det hela började söndagen den 9/8 2015. Strax innan klockan 12 skrev jag med våran ena barnvakt (tjejernas farmor), om att de säkert skulle hinna hem innan det kom någon bebis. De skulle komma hem senare samma dag. 

Alldeles efter att jag skrev det så började värkarna pang bom. Från att inte ha haft några känningar så blev dom starka på en gång. Samtidigt stekte jag pannkakor till mig och Jasmine, och fokuserade på att andas rätt genom värkarna. 
 
Det blev svårt att vara stilla när värkarna kom. Bara några dagar innan hade jag kollat på en annan höggravid kvinna som dansade, och jag härmade vissa av hennes rörelser. Det fortsatte jag med under hela värkarbetet, både hemma och inne på förlossningsavdelningen. 
 
Jag tog alvedon (som inte hjälpte) och duschade flera gånger på vara ett par timmar. Tvingade Micke att blåsa upp min pilatesboll så jag kunde sitta på den och gunga mellan värkarna. Medan jag satt på den tittade jag på film på datorn som jag hade tagit in till sovrummet. 
 
Micke fick fixa annan barnvakt en stund, innan "de tilltänkta" kom hem. Strax innan jag fick en värk kom han och Jasmine in till mig, och när värken kom hade jag väldigt svårt att prata. Jag var tvungen att fokusera och andas hela tiden. 
 
Jasmine blev hämtad - supersnällt! ♡
 
Jag fortsatte "dansa" (hängande på spjälsängen, haha!!), guppa på pilatesbollen framför film och duscha. När jag stog och hängde på spjälsängen kom glädjetårarna, snart skulle det ligga en bebis där i! 
 
Till slut kände jag att det var nog dags att åka in till förlossningen (ungefär kl. 15 tog vi oss iväg). Medan Micke hämtade bilen skulle jag försöka klä på mig, vilket tog en väldans tid med alla värkarna. De flesta värkarna var i ca 1:30 minut, och tätt mellan. 
 
Väl i bilen blev jag lite sur på min chaufför, som körde/svängde för fort. Jag tyckte att han skulle köra mer "stilla". Förlossningsvänligt. Det gick sisådär. 
 
När vi satt i bilen ringde jag till förlossningen och berättade att vi var på väg. Det var en jättetrevlig kvinna som jag fick prata med. En Pia. 
 
Inne på förlossningen fick vi komma in i ett förlossningsrum, då undersökningsrummen var upptagna. Direkt när vi kom in i rummet fick jag en värk, och ställde mig och gungade och andades. Undersköterskan (Annie) sa att jag gjorde det jättebra. Hela tiden fick jag så mycket beröm. 
 
Ctg-kurva togs, allt såg jättebra ut. Vid undersökningen blev barnmorskan (Malin) chockad, jag var öppen 8 cm! Alltså hade jag klarat mig väldigt långt själv hemma. 
 
Barnmorskan sa till uskan:
Här har vi en som jobbar i tysthet! 
 
De började förbereda på riktigt. Tog av mig kläderna, och på med en sån fin rock nästan direkt. Fram med bebiskläder och allt som behövs. 
 
Barnmorskan sa att om jag ville ha lustgas så kunde jag få det på en gång. 
 
Jag fick ett gåbord (eller vad det heter?) som jag hängde på och gungade, och andades lustgas. Värkarna var väldigt långa, starka, och täta. Jag hann knappt bort med gasen innan det var dags igen. 
 
När jag stog där och gungade, och såg bebiskläderna på bänken kom glädjetårarna igen. "Snart ska våran bebis ha de där kläderna på sig."
 
En tanke jag hade innan var att när jag blivit undersökt skulle jag uppdatera min facebookstatus: "på förlossningen: Nu jäklar ska det födas barn!" men hann aldrig. Allt gick så fort. Knappt några bilder blev det heller. 
 
Jag hann knappt bli inskriven innan det var dags att krysta liksom. 
 
När uskan blev tillsagd att fixa ett barnnummer kändes det ännu verkligare, och fler glädjetårar kom. "Snart är det min tur! Snart är Jasmine storasyster! Snart har vi två barn.
 
Vattnet gick aldrig av sig själv denna gången, och jag sa lite skrattande till Micke nånstans mellan värkarna att "idag kommer det splasha!" 
 
När hinnorna började trycka på gjorde det rätt så ont. Jag fick lägga mig på sängen, för ctg:n tappade kontakten med barnet, så barnmorskan skulle sätta en sån grej på hennes huvud. Då sprack fosterhinnan och vattnet gick. Jag tror krystvärkarna kom direkt. Min kropp skötte sig jättebra på egen hand, och barnmorskan sa att hon inte ens behövde vara där för att berätta någonting hur jag skulle göra. Det skötte jag bra själv. 
 
Krystvärkarna var inte många, innan våran lilla Vilda kom ♡ 
Klockan var då 16:33, så det gick som sagt fort! 
 
Hon hade navelsträngen två varv runt halsen, fick jag höra efteråt. Micke hade blivit jätterädd, men det var ingen fara. 
 
Det var avföring i fostervattnet, så vi blev tvugna att stanna kvar i ett dygn för att hålla lite koll. 
 
Det tog länge innan hon blev vägd och måttad,
men det resultatet blev:
3650 g tung
• 52 cm lång
• 34 cm runt huvudet
 
Vilda förstod direkt hur amningen skulle skötas, och det har aldrig varit något som helst problem. 
 
Moderkakan ville inte komma ut av sig själv, så jag fick en spruta som skulle ge värkar. Och sen en till, eftersom jag är svårstucken och den första missade. 
 
Slafs kändes det när den kom. Och sen fortsatte det kännas så när det kom en massa blod och vatten och allt vad det var. Micke blev nog lite rädd igen när han såg allt blod, och han frågade mig flera gånger om vi skulle ta dit någon sköterska. 
 
När moderkakan var ute och eftervärkarna kom var det även dags för att kolla hur det såg ut där nere på mig. Väldigt bra hade det gått! Ett "skrubbsår" var det enda. Så skönt att inte behöva sys! 
 
Vi stannade till nästa eftermiddag, och under natten skulle vi bli väckta vid vissa tidpunkter för att amma. Men jag hann alltid innan, och då skulle vi plinga när vi hade ammat klart. Vid ett tillfälle så sa uskan som kom dit "åh, vad ni sköter er bra". Det lät så gulligt när hon sa det! 
 
Här var det dags att åka hem ♡
#1 - - cissi:

Härligt atT allt gick så bra ;) blir alltid så rörd av förlossningsberättelser

Svar: Ja, så skönt! Hihi, det är så roligt att läsa och minnas :)
Ereeka

#2 - - Anonym:

Men detta låter nästan som mina förlossningar. Snabbt och lätt😉 Hahaha!
Men Gud va skönt att allt gick bra för er och för lillan även fast hon hade navelsträngen kring halsen. Våran prins hade oxå det fast tre varv och han hade blivit stasad av den och va blå som ett blåbär och va tvungen till akut rummet😢 allt gick bra men som mamma fick man panik eftersom man inte kan följa med. Så Gud va skönt att ni slapp det med eran princessa!!

Hahaha! Den minen är oslagbar på alla karlar när blod mm kommer, tror dock det är våran belöning som kvinnor att vi får gotta oss åt deras nervositet och att dom för en gångs skull inte vet vad dom skall göra eller säga!!! Annars kanske det bara är jag som är lite freaky tihihihi!👹☺️
Men stort GRATTIS till er fina nya familjemedlem❤️🍼❤️
Kram till er alla 4
/// Linda Åström

Svar: Hahaha, jag håller med det om karlarna ;)
Ereeka