I många år var min momma min allra bästa vän. Det var till henne jag gick och pratade med om mycket. Jag var där dagligen. Vi har haft mycket kul ihop, hon och jag. 


Men så finns det även en dag jag skäms över, som jag svek henne på flera vis. Den dagen har jag mått dåligt över många gånger. Och sen jag fick barn är det den dagen jag inte vill att mina barn ska få veta om. Jag ville inte att min momma skulle berätta för mina barn om vad jag gjorde. Nu önskar jag inget annat än att hon skulle kunna göra det. 

Men det kan hon inte. Hon kan verkligen inte. Hon minns det inte, och hon kan inte prata. Hon kanske inte minns mig heller längre. Min älskade momma. Fuck Ahlzeimers jävla sjukdom som tagit henne från mig, från oss. 

Hon har tre underbara barnbarnsbarn som jag vet att hon älskar. Men hon kommer inte kunna hänga med i deras utveckling, för hon minns inte. Hon kommer inte heller kunna gå på mitt eller något av sina andra barnbarns bröllop. 

Idag har hon fyllt 67 år, och ingen vet hur länge hon kommer finnas kvar. Alla vet att hon inte kommer bli bättre. I många år har hon jobbat och slitit. Och på fritiden tagit hand om många barn. Nu hann hon inte jobba ända till pensionen innan hon hamnade i denna hemska sjukdom. 

Nyfödd Jasmine, hennes första barnbarnsbarn. 💖
Nyfödd Vilda 💜
Nyfödd Sam 💙

Grattis på födelsedagen momma 💓

Anki

Åh Erika, va fint du skriver. Det gäller att ta vara på de våra och älska och förlåta... Tiden kommer aldrig igen. Kramar till dig ❤❤❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress