Snälla kropp - funka

Jag har varit på otroligt mycket provtagningar i sommar. Efter inlägget jag skrev i slutet av maj (om PMS/PMDS) så fick jag påbörja en ny medicin. Jag slutade helt med den antidepressiva (Escitalopram) och fick en sorts lätt vätskedrivande (Spironolakton) som läkarna trodde skulle fungera mot mina besvär. Den skulle jag ta på kvällen, och natten efter/väldigt tidigt på morgonen fick jag ett njurstensanfall. Först visste jag inte vad det var, och bestämde att Micke skulle skjutsa in mig till akuten. Det onda slutade ganska fort efter att jag tagit Voltaren. Då trodde jag att det var den som hjälpte, men det var antagligen så att anfallet slutade precis då. 
På sjukhuset tog de ett antal prover, och det troligaste var njursten, men det kunde inte konstateras utan röntgen
Jag fortsatte ta Spironolakton, och efter 6 dagar fick jag nästa anfall. Då slutade jag med den. Denna gång var det inte riktigt lika ont, men jag var på jobbet och skulle precis ha sista APT innan semestertider. Inte helt passande. 
Det ömmade i njuren även när jag inte hade något anfall, och inga verkmediciner hjälpte (därför tror jag inte att det hjälpte första gången heller, utan jag tror att det anfallet slutade precis då). Därför sökte jag läkarhjälp igen för att få starkare smärtlindring. Självklart behövde jag lämna fler prover innan, och då upptäcktes det att min lever var så pass dålig att jag inte fick ta minsta lilla alvedon eller någonting under en period (har inte gjort än heller, för den delen)
Då började en karusell dras igång. Nya prover flera gånger, vissa stannade kvar här i stan, vissa skickades till Umeå och Uppsala (tror jag det var). Vid ett tillfälle lämnades 11 rör blod samtidigt. Jag är svårstucken och dessutom rädd. 
Jag har varit och röntgat njurarna, och det upptäcktes tre stenar. De är 1, 2 och 3 mm. Den som är 2 mm befinner sig i vänstra njuren, de andra två är i den högra. Det är bara den vänstra jag känt än så länge. 
Levern ska ultraljudas om ett litet tag, för att se hur det står till med den nu. Proverna på den är nästan helt normala nu igen, vilket känns skönt. 
 
Det "alla" säger till mig är att jag måste gå ner i vikt. Det vet jag om. Jag har kämpat och kämpat länge, men när jag väl lyckats gå ner några kilo så går jag upp fler, så i slutändan har jag "bara" gått upp. På 9 år har jag gått upp 37 kg. Alltså, jag väger 37 kg mer nu än jag gjorde för 9 år sen. Och så har jag gått upp när jag varit gravid, gått ner lite, men inte allt innan jag blivit gravid igen, osv. Nu väger jag dock mer än jag gjorde som mest när jag väntade Sam. Som mest vägde jag 105, och när jag kom till förlossningen 102 kg. Nu har jag varit upp på 107 kg. Utan att vara gravid. 
 
 
 
Läkaren jag fick på akuten skickade en remiss om viktnedgång till min Hälsocentral, och läkaren jag hade sist antog att jag hade fått en dietist. Det har jag inte. Det hade kanske varit bra. Jag kan tydligen inte gå ner i vikt själv. Annars hade jag gjort det. Jag tycker inte direkt att det är kul att vara överviktig. Jag menar; jag har sämre ork, avskyr att se på mig själv, får knappt plats i kläder, får betala högre försäkringar eftersom jag har för högt BMI. Det är inte kul. 
Nu försöker jag verkligen att ta tag i detta på riktigt. Jag vet att det enda sättet att tappa vikt är att äta mindre än man förbränner. Mat är min stora last. Eller egentligen allt man kan äta, både mat och godsaker. Jag äter när jag känner minsta lilla sug, när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är trött, när jag är pigg, när jag är rastlös. Det har blivit en del tröstätande, det har det. 
 
Jag känner för att inte vilja äta alls. 
 
Jag älskar att träna. Zumba fitness, Jumping fitness, Body pymp, ridning, styrketräning, och en nyfunnen favorit Sh'bam. Men det är inte träningen det sitter i. Enligt läkaren måste jag träna 6 dagar i veckan. Det kan jag absolut göra (om det går ihop med våra scheman), men tränar jag mer äter jag mer. Då går jag inte ner i vikt. Jag blir kanske starkare, men tydligen går jag inte ner minsta lilla av att "bara" träna. Det är maten det sitter i. Det vet jag. 
 
Och psykiskt. 
Jag är trött, ledsen, ofta arg. Men frågar någon hur jag mår säger jag troligtvis att jag mår bra. Därför står det i min journal att jag "mår i övrigt bra". Jag vill inte vara en belastning. Jag vill bara må bra. Därför har jag väl försökt låtsas att jag mår bra.
 
"Fake it til you make it"
 
Men det funkar inte. Jag ska få hjälp av företagshälsovård efter semestern. Det känns lovande. 
 
Hur jag känner just nu? Ledsen, världens ensammaste. Jag VET att jag inte är ensam. Jag har världens finaste familj, som jag älskar mer än allt annat. Jag VET att de älskar mig tillbaka. Jag känner mig bara som en skit. Skit-mamma, Skit-sambo, Skit-vän, Skit-dotter, osv. 
Men jag skulle behöva ha en/några vänner som kommer hit oanmäld, slår sig ner i soffan och kollar på en film typ ibland. Varje vecka eller en gång per år. Jag behöver få vara mig själv. Jag har underbara vänner som jag pratar med varje vecka, men ingen som jag gråter ut i famnen på. 
 
#1 - - Ancha:

Älskades bästaste vänn!
Om jag inte hade varit i ett annat land ❤️
Känner så med dig! Tycker det är så tråkigt att läsa vad du går igenom och hur du känner dig!
Känner igen mig i så mycket av vad du skriver.
Hade jag kunnat hade jag gett dig världens största kram och berättat att du fortfarande är världens bästa även om det känns tungt just nu!
Jag hoppas innerligt att du får den hjälpen du behöver så du får må bättre igen.
Puss på dig sötnos!
Saknar dig!

Svar: Puss och kram, världens bästa Ancha ❤Saknar dig så!!
Ereeka

#2 - - Helena:

Kära du! Jag lider med dig! Jag känner igen mig i vart enda ord! Jag traskar i samma ekorrhjul och tillslut vet man inte vart man skall vända sig.

Stor kram! 💕

Svar: Idag har jag fått en tid på Hälsocentralen för kostrådgivning. Det känns toppen! Visst, jag vet VAD jag ska äta och inte äta, men jag behöver nog någon som kollar mig.

Kram 💞
Ereeka