Psykisk ohälsa

Varning för ett inlägg som kommer bli mycket privat, känsligt, triggande. 
 
Jag mår verkligen inte bra. Min insida är så stressad. Det syns inte, och det är inte många som märker det. Jag kan se ut att må bra, jag kan skratta och ha kul varje dag, men jag gråter minst lika ofta. Jag är slut inuti. 
 
På Vildas 4årsbesök på BVC i början av förra veckan tog jag upp detta med sköterskan. Hon är underbar. Jag berättade för henne precis hur allt ligger till, och jag fick fylla i ett EPDS-formulär. Det är ett papper där man får självskatta de senaste 7 dagarna. Så låga poäng som möjligt är bra. 12 och högre är inte bra. Jag fick 27. Bland annat fanns frågan om jag under den senaste veckan funderat på att skada mig själv, vilket jag har tänkt på flera gånger. Det är inget jag VILL göra, och planerar inte att göra det. Det är inte heller för att få uppmärksamhet eller empati. Men där och då, när jag tänkt så, skulle det ha varit "skönt" med fysisk smärta i stället för psykisk. Fysisk smärta syns, det för inte psykisk. 
Sköterskan pratade med lite folk hit och dit, och jag återkommer till detta senare. 
 
Dagen efter det hade jag ett inplanerat besök för att prata om kost. Det känns inte som ett bra tillfälle att tjata om viktnedgång. Men jag var dit. Där fick jag lite information som jag redan visste om, så det kändes helt onödigt. Jag kanske skulle behöva någon som följer upp mig på något vis. 
 
Ytterligare en dag senare fick jag en telefontid med en Ptp-psykolog (tror jag det hette). Han hade en del tips på hur vi skulle kunna göra åt min stress, och även föräldraskapet, då det är en av sakerna som stressar mig. Jag vill vara en så bra förälder som möjligt, och nu är jag inte där. 
Vi bokade in ett möte (som ägde rum idag) för att jag ska få gå en internetbaserad KBT-behandling. Den kommer hålla på i ca 10 veckor, några timmar i veckan. Först kändes det som "ett till måste, som kommer stressa mer". Men jag har läst och hört mycket om KBT, och det ska ändå gynna mer än det sliter. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra. 
 
Det blev ett väldigt skumt inlägg, men i alla fall en liten sammanfattning. 
 
Den här bilden är tagen på en av mina sämre dagar. Jag hade gråtit i timmar och kände mig som en bortglömd bajshög. Men vi hade en familjefotografering inbokad sedan länge, som jag gärna ville genomföra. 
#1 - - Linda Lagnevik :

Tycker det är väldigt starkt av dig att våga skriva om ditt mående! Skickar massor av styrkekramar till dig!!

Svar: Tack Linda ❤
Ereeka

#2 - - Tina n:

Fina du! Ta den hjälp du kan få och känn dej inte stressad över de. Alla behöver hjälp ibland. <3 de kommer kännas mycket bättre efteråt än fast det känns jobbigt nu. Ta en dag i taget <3 ta dit för dig själv, för mig hjälpte långa promenader, bara sitta vid bryggan och höra ljudet av vågorna, musik, yoga, sånt som gör dig glad. Jag äter även medecin. Det har tagit mig lång tid att komma tillbaka men de måste få ta tid. Kramis <3

Svar: Tack Tina ❤ Jag behöver lära mig att det är okej att ta det lugnt. Har svårt att ta tid för mig själv om jag inte kraschat helt. Då måste jag vara själv en stund, medan jag "kokar över".
Jag fick prova en medicin i våras, men som jag började må mycket sämre av. Jag vet att det kan ta några veckor att vänja sig, men det blev inte bättre senare heller. Snarare har det lett till hur jag mår idag.
Kram ❤
Ereeka