Det hela började söndagen den 9/8 2015. Strax innan klockan 12 skrev jag med våran ena barnvakt (tjejernas farmor), om att de säkert skulle hinna hem innan det kom någon bebis. De skulle komma hem senare samma dag. 

Alldeles efter att jag skrev det så började värkarna pang bom. Från att inte ha haft några känningar så blev dom starka på en gång. Samtidigt stekte jag pannkakor till mig och Jasmine, och fokuserade på att andas rätt genom värkarna. 
 
Det blev svårt att vara stilla när värkarna kom. Bara några dagar innan hade jag kollat på en annan höggravid kvinna som dansade, och jag härmade vissa av hennes rörelser. Det fortsatte jag med under hela värkarbetet, både hemma och inne på förlossningsavdelningen. 
 
Jag tog alvedon (som inte hjälpte) och duschade flera gånger på vara ett par timmar. Tvingade Micke att blåsa upp min pilatesboll så jag kunde sitta på den och gunga mellan värkarna. Medan jag satt på den tittade jag på film på datorn som jag hade tagit in till sovrummet. 
 
Micke fick fixa annan barnvakt en stund, innan "de tilltänkta" kom hem. Strax innan jag fick en värk kom han och Jasmine in till mig, och när värken kom hade jag väldigt svårt att prata. Jag var tvungen att fokusera och andas hela tiden. 
 
Jasmine blev hämtad - supersnällt! ♡
 
Jag fortsatte "dansa" (hängande på spjälsängen, haha!!), guppa på pilatesbollen framför film och duscha. När jag stog och hängde på spjälsängen kom glädjetårarna, snart skulle det ligga en bebis där i! 
 
Till slut kände jag att det var nog dags att åka in till förlossningen (ungefär kl. 15 tog vi oss iväg). Medan Micke hämtade bilen skulle jag försöka klä på mig, vilket tog en väldans tid med alla värkarna. De flesta värkarna var i ca 1:30 minut, och tätt mellan. 
 
Väl i bilen blev jag lite sur på min chaufför, som körde/svängde för fort. Jag tyckte att han skulle köra mer "stilla". Förlossningsvänligt. Det gick sisådär. 
 
När vi satt i bilen ringde jag till förlossningen och berättade att vi var på väg. Det var en jättetrevlig kvinna som jag fick prata med. En Pia. 
 
Inne på förlossningen fick vi komma in i ett förlossningsrum, då undersökningsrummen var upptagna. Direkt när vi kom in i rummet fick jag en värk, och ställde mig och gungade och andades. Undersköterskan (Annie) sa att jag gjorde det jättebra. Hela tiden fick jag så mycket beröm. 
 
Ctg-kurva togs, allt såg jättebra ut. Vid undersökningen blev barnmorskan (Malin) chockad, jag var öppen 8 cm! Alltså hade jag klarat mig väldigt långt själv hemma. 
 
Barnmorskan sa till uskan:
Här har vi en som jobbar i tysthet! 
 
De började förbereda på riktigt. Tog av mig kläderna, och på med en sån fin rock nästan direkt. Fram med bebiskläder och allt som behövs. 
 
Barnmorskan sa att om jag ville ha lustgas så kunde jag få det på en gång. 
 
Jag fick ett gåbord (eller vad det heter?) som jag hängde på och gungade, och andades lustgas. Värkarna var väldigt långa, starka, och täta. Jag hann knappt bort med gasen innan det var dags igen. 
 
När jag stog där och gungade, och såg bebiskläderna på bänken kom glädjetårarna igen. "Snart ska våran bebis ha de där kläderna på sig."
 
En tanke jag hade innan var att när jag blivit undersökt skulle jag uppdatera min facebookstatus: "på förlossningen: Nu jäklar ska det födas barn!" men hann aldrig. Allt gick så fort. Knappt några bilder blev det heller. 
 
Jag hann knappt bli inskriven innan det var dags att krysta liksom. 
 
När uskan blev tillsagd att fixa ett barnnummer kändes det ännu verkligare, och fler glädjetårar kom. "Snart är det min tur! Snart är Jasmine storasyster! Snart har vi två barn.
 
Vattnet gick aldrig av sig själv denna gången, och jag sa lite skrattande till Micke nånstans mellan värkarna att "idag kommer det splasha!" 
 
När hinnorna började trycka på gjorde det rätt så ont. Jag fick lägga mig på sängen, för ctg:n tappade kontakten med barnet, så barnmorskan skulle sätta en sån grej på hennes huvud. Då sprack fosterhinnan och vattnet gick. Jag tror krystvärkarna kom direkt. Min kropp skötte sig jättebra på egen hand, och barnmorskan sa att hon inte ens behövde vara där för att berätta någonting hur jag skulle göra. Det skötte jag bra själv. 
 
Krystvärkarna var inte många, innan våran lilla Vilda kom ♡ 
Klockan var då 16:33, så det gick som sagt fort! 
 
Hon hade navelsträngen två varv runt halsen, fick jag höra efteråt. Micke hade blivit jätterädd, men det var ingen fara. 
 
Det var avföring i fostervattnet, så vi blev tvugna att stanna kvar i ett dygn för att hålla lite koll. 
 
Det tog länge innan hon blev vägd och måttad,
men det resultatet blev:
3650 g tung
• 52 cm lång
• 34 cm runt huvudet
 
Vilda förstod direkt hur amningen skulle skötas, och det har aldrig varit något som helst problem. 
 
Moderkakan ville inte komma ut av sig själv, så jag fick en spruta som skulle ge värkar. Och sen en till, eftersom jag är svårstucken och den första missade. 
 
Slafs kändes det när den kom. Och sen fortsatte det kännas så när det kom en massa blod och vatten och allt vad det var. Micke blev nog lite rädd igen när han såg allt blod, och han frågade mig flera gånger om vi skulle ta dit någon sköterska. 
 
När moderkakan var ute och eftervärkarna kom var det även dags för att kolla hur det såg ut där nere på mig. Väldigt bra hade det gått! Ett "skrubbsår" var det enda. Så skönt att inte behöva sys! 
 
Vi stannade till nästa eftermiddag, och under natten skulle vi bli väckta vid vissa tidpunkter för att amma. Men jag hann alltid innan, och då skulle vi plinga när vi hade ammat klart. Vid ett tillfälle så sa uskan som kom dit "åh, vad ni sköter er bra". Det lät så gulligt när hon sa det! 
 
Här var det dags att åka hem ♡
Det var den 3e maj 2012. När jag vaknade runt 10-tiden hade jag ont i ryggen, rygg-slutet. Jag hoppades att det betydde att något skulle vara på gång. Dagen gick, och jag väntade på värkarna som inte verkade vilja komma igång (kändes det som ;)).

På kvällen när jag låg i sängen och vilade kom Micke in och sa att min mamma hade skrivit sms till honom. Det stod ungefär att han skulle ge mig en färdknäpp för hon ville bli momma nu. Jag gick med på det, men skulle bara på toaletten först. När jag satte mig började det droppa i toan, men jag hade inte börjat kissa. Då sa jag till Micke att det blir ingen färdknäpp.

Vattnet hade gått och det bara fortsatte att rinna. Klockan var då ca 19:30. Vi var båda lugna, Micke tog sig en dusch, och sen jag. När jag stog där började värkarna vid 20:00. Redan då var de täta. Ungefär var 3-5e minut.
Jag stog i duschen och ropade till Micke "ta tid nu", "ta tid nu". -"Oj, det har juh bara gått tre minuter sen sista!"

Telefonerna fungerade inte riktigt som de skulle den dagen, därför var Micke lite nervös för "TÄNK OM vi skulle behöva ringa efter ambulans och inte får tag på nån?!". Därför åkte vi in efter att vi hade duschat och packat oss i ordning.

21:40 blev jag inskriven. Fick lämna urinprov och blodtrycket mättes. Låg med CTG-kurva först 20 minuter, sen kom sköterskan tillbaka och kollade. Då sa hon att vår bebis var ett "observandum" och behövde övervakas lite extra, för hennes puls var så jämn. Man vill helst att kurvan ska visa mycket "upp och ner", och den här gjorde inte det.

I sammanfattningen (över hur min graviditet varit, hur vi ville ha förlossningen och vad vi ville efteråt) som skrevs hos min barnmorska, hade hon skrivit att jag ville vara uppe och gå så lämne som möjligt - eftersom värkarna gör mindre ont när man rör på sig än när man ligger ner. Tyvärr gick inte det, då barnet var ett sådant observandum.
 
Det sattes en grej i bebis-huvudet (när hon fortfarande var inuti mig) som skulle mäta hennes puls bättre än plattorna man får på magen. Därför var jag tvungen att hålla mig nära den maskinen som mätte det. Jag sattes på en pilatesboll i stället för att ligga kvar i sängen. Det var skönt, för då kunde jag rulla omkring höfterna lite på den.
 
Micke försökte massera mig när jag hade värkar, men jag klarade inte av att han tog på mig! Det gjorde så ont. Bara han la sin hand på mig shasade jag bort han, stackarn! Och jag som trodde att det skulle vara tvärtom (det gjorde väl jag med, jag trodde att jag skulle vilja att han masserade och tog på mig), men det gick inte!

22:30 var jag öppen 4 cm. Jag fick akupunktur för avslappningen skull, men tyckte inte att det funkade så bra. Men nu har man provat det! En nål sattes mellan ögonen, en på varje handled, och en på varje hand mellan tumme och pekfinger. Alltså 5 nålar sammanlagt.
 

Lustgasen gillade jag skarpt! Den och akupunkturen var det enda smärtlindrande jag tog. De försökte få mig att ta epidural och/eller sterila kvaddlar, men jag vägrade. Jag hade bestämt mig för längesen att jag inte ville ha det, och det stog jag fast vid. Jag ville väl vara stark?! ;)

Micke väckte mig några gånger då jag somnat med lustgas-masken i ansiktet, haha! Jag hörde nån gång att det var bra att jag kunde slappna av så pass mycket så jag somnade med den. Ja, det var det väl. Och den gav ett himla skönt rus! Tyvärr försvann det väldigt fort efter att man hade tagit bort den från ansiktet!
 

Cirka 00:15 var jag 5 cm öppen.
Klockan 01:00 - 6 cm öppen. Varje gång dom skulle känna hur öppen jag var blev jag orolig, för det gör ganska ont när dom känner. Och jag trodde det skulle fortsätta i den här takten.

Det gick så långsamt, så de övervägde att ge mig värkstimulerande dropp. "Visst", tänkte jag när jag låg där med lustgas. "Det får dom väl göra, bara ungen kommer snart!" Jag oroade mig inte så mycket över det då jag hade min älskade lustgas ;)

Efter bara några minuter (när de skulle sätta in droppet tror jag), så kände dom först hur mycket öppen jag var, och då var jag helt öppen. Då sa hon att "Nu får du lägga bort lustgasen, för när nästa värk kommer ska du krysta". Värkarna var väldigt täta för mig hela tiden, så det dröjde inte länge innan det var dags! 01:30 började krystvärkarna.
 
Jag minns när jag kollade på Micke och sa att "Nu är det inte långt kvar". Snart, verkligen väldigt snart skulle vi bli föräldrar till världens vackraste. Våran prinsessa!

När läkaren kunde se hennes huvud så fick Micke såklart också titta. Jag ville ändå inte att han skulle hålla i mig, så det gick bra. Han tog kort på när huvudet kom ut. Först när det var pyttelite ute, sen lite mer, lite mer osv. (Men nån sån bild kommer inte hamna här.) Sen direkt när hon var ute finns också bilder. Men risken finns att folk som kollar min blogg inte vill se såna bilder, så det blir inte heller.
 
4 maj 2012 klockan 01:41 var första gången jag kände på Jasmines huvud. Då var hon fortfarande kvar i mig. Då hade Micke sett hennes hår, att det var mörkt, det var mycket och då när det var blött var det krulligt. Han själv har vältigt lite hår, och rakt, så han drog ett skämt om att "Vem är pappan egentligen?"
Tur att jag visste att det var han och att jag faktiskt kunde skratt åt skämtet.  
 
01:58 var hon född! Jag hade fått reda på att jag inte skulle få hålla henne direkt, för de skulle ta tester. Men hon var ute i alla fall, och det var en underbar känsla!
 
 
Sen skulle moderkakan också ut. Jag har hört om så många som tyckt att det är ännu värre än när barnet ska ut. Men för mig tog det bara en krystvärk så sa det "slafs" och den var ute. 02:02 kom den ut och det var inte alls farligt. 
 
 
När jag hade fått upp Jasmine på magen var jag helt slut och det enda jag hade i skallen var "Åh, det är den här bebisen som legat i min mage och levat om. Den är underbar, och bara våran."
 
Efter ett litet tag frågade läkaren om vi inte ville veta vad det var för kön. Micke var snabb att svara "jo, det är klart", men jag hade inte ens hunnit tänka på det. Jag var bara glad över att den var ute! "Jag vet vad det blev, men ni får kolla själva" sa hon. Och så lyfte hon upp henne och sa "Det blev en liten flicka! Grattis!"
 
 
Efter vi hade myst ett tag så skulle hon äta 15 minuter på varje bröst. Efter hon hade gjort det blev vi tvugna att flytta oss till BB från förlossningen ganska direkt, för det var så många som skulle föda då och de behövde fler rum.
 
Men först skulle jag duscha. Det hann inte gå nån lång stund innan jag kände mig snurrig, och snart vaknade jag upp av att precis ha ramlat ihop på golvet. Inte så jag låg, men satt i alla fall. Jag hade nog svimmat en sväng.
 
Jag hittade ett "larm-snöre" alldeles bredvid duschen som jag drog i. Hörde sköterskor komma efter en liten stund, men inte in till mig i duschen, utan in till Micke som var kvar i rummet med Jasmine. Dom frågade vad det var eftersom nån hade larmat från det rummet, men ingen där fattade nånting. Sen kom dom på "Nej fan, duschen!"
 
Då kom de in till mig som hade rest mig upp från golvet, och frågade vad det var. Jag berättade hur det och en av kvinnorna hjälpe till att torka mig, och två andra kom med en säng som jag fick åka på in till BB. Micke tog med sig Jasmine och vi kom in på ett rum. Efter ett par timmar fick vi grattis-fika med svenska flaggan. Det bjöds på två mackor var, o'boy till mig och äppeljuice (?) till Micke, plus ett varsitt glas med festlig pommac (?) :)
 
 
Nu är vi världens lyckligaste familj med världens finaste dotter ♥
Det kunde inte blivit bättre! ♥